en tankebana som aldrig tar slut

den människan som står mig absolut närmast sa till mig en dag "i bland blir jag deprimerad."
bara så, från ingenstans.

jag frågade han " när du känner så, vill du dö då?"
"ja.." svarade han utan att tveka.

dom jävla orden bara sitter i min hjärna nu. dom försvinner inte. varför säger någon man älskar så?
jag vill se det spritta i kroppen på han, och jag vill se han tok skratta.

Jag vet inte om han kommer vara min absolut närmaste i all framtid, saker och ting förändras hela tiden.men det spelar ingen roll.

dom orden fastnade. dom river och sliter i mitt hjärta och dom lever rövare i mina tårkanaler.

vad ska man säga?

just idag är en sådan dag som gör så himla ont. bara...överallt.

alla tårar har rivit upp sår i mitt ansikte. De har krypit in där och nu bränns dom som eld.

Jag litar inte på mina ögon

eller så.

En sådan här dag är jag inte tacksam över någonting.
Jag borde vara det.

men det är jag

inte